Projektet Jag behöver krypa ur mitt skinn ibland består av fyra soloverk som varar mellan 10 och 20 minuter. Tillsammans är de ett omväxlande kvällsprogram av hög intensitet som visar temat - att leta efter sin egen väg - ur olika vinklar. Konstformen dans spänns mellan performance och nycirkus.
I varje solo provocerar dansaren förändring - lekande, prövande, forskande. Letar en väg mellan att anpassa sig och göra motstånd, mellan kompromiss och frihet, mellan inne och ute, lyssna och agera. I görandet, i rörelsen överlåter hon sig själv till förändringen. Den behöver inte gå långt, bara en bit. Stora förändringar sker i små steg.
Projektet har fått stöd av Kulturstöd Malmö, Kultur Skåne, Landskrona Teatern, Barnens Scen, Region Gotland, FUKA Fonds, Albert Koechlin Stiftung, Ernst Göhner Stiftung, Migros Kulturprozent
It happens because of us
Ett 1:1 möte i enskilt rum, max. 5 minuter per person
Dansare och åskådare är där bara för varandras skull. Claudine dansar blind, för en besökare i taget. This happens because of us sätter en kontrapunkt till den ökande digitala kommunikationen, vars mål är att nå ett maximal antal personer per gång men som reducerar kommunikationen till en skärm och till två dimensioner. Soloverket sätter fokus på det taktila och haptiska nivån.
Av verket existerar varken foto eller video. För arrangörer: be gärna om ytterligare information.
Dance among the stars
Dans, längd ca. 20 minuter
Kritisk blick, kopierade poser, fräcka glimtar - en kvinna prövar på sig själv. Hon härmar mediernas blick på stjärnorna. Till början verkar gesterna och kroppsspråk nästan främmande, fången i formen som speglas. Bilden krakelerar, sprängs ju mer hon börjar känna, och hennes fokus skiftar - kroppen hittar sitt eget språk, lust och elegans. Hon glömmer sig själv och är sig själv.
What I lost is weight
Performance med videoprojektion, längd ca. 15 min
Mitt på scenen en block av lera och en kvinna. Tyngd breddar ut sig. Musklerna är spända, andningen tung, att hålla kvar vikten verkar vara omöjligt. Leran förblir stum, passiv, utan motstånd. Kvinnan ger inte upp, hon plågas, hon kämpar. Dags att släppa. Befrielse går inte utan ångest och förlust. Till slut uppstår frirum, redo för nya innehåll.
Oropendola
Oropendola är ett hängande snäckskal, ett näste, ett utsiktstorn med mycket rund- och insikt. Innebor en säregen kvinna, avskärmad av yttervärlden men samtidigt pressad. Sittande, glidande, fallande och klättrande rör hon sig mellan lugn och kaos, mellan säkerhet och obehag, mellan inne och ute. För henne är Oropendola tillflykt och tillbakadragsort, för andra ett instängd liv i en cell, en provokation och rebellian mot våra samhällsnormer. Konflikt är förprogrammerad, och hon måste ta ställning.
